French Rococo Era Painter, ca.1715-1783 French pastellist, painter and engraver. He was, with his older contemporary Maurice Quentin de La Tour, the most important pastel artist and portrait painter in 18th-century France. Perronneau trained first with the engraver Laurent Cars and then with the successful portrait painter Hubert Drouais. His work as an engraver, which includes prints after Charles-Joseph Natoire, Fran?ois Boucher, Edme Bouchardon and Carle Vanloo (see Vaillat and Ratouis de Limay,), did not continue beyond the 1730s. Nevertheless, his involvement with Cars, much of whose work consisted in the reproduction of portraits by artists such as Hyacinthe Rigaud, left its mark on the composition of his pastels, most of which employ the bust-length format, often within a feigned stone oval typical of 17th- and 18th-century engraved portraits. His early pastel portrait of Mme Desfriches (1744; France, A.M. Ratouis de Limay priv. col.), mother of his friend and patron, the Orl?ans collector Aignan-Thomas Desfriches,   Related Paintings of PERRONNEAU, Jean-Baptiste :. | A Girl with a Kitten | Madame de Sorquainville af | Jean-Baptiste Oudry Painter (mk05) | nee de Parseval | Portrait of Charles le Normant du Coudray af |
Related Artists:
Pine, Robert Edge
American, 1720-88 English painter, active also in America. His father, John Pine (1691-1756), was a well-known engraver and printseller of whom William Hogarth painted a portrait (c. 1755; Fredericton, NB, Beaverbrook A.G.). Robert Edge Pine was initially considered to have the potential to rival Joshua Reynolds as a portrait painter, a promise derived from such works as the full-length portrait of George II (1759; Audley End, Essex), painted without a sitting being granted him by the King. In 1760 he won a premium at the Society of Arts, London, for a history painting, the Surrender of Calais to Edward III, also known as the Burghers of Calais (untraced), which was engraved in 1762 by Fran?ois Germain Aliamet (1734-88), and another in 1763 for Canute the Great Reproving his Courtiers for their Impious Flattery (untraced), also engraved by Aliamet. Pine was not invited to become a founder-member of the Royal Academy in 1768, probably because of his radical politics; that year he painted a portrait of the political agitator John Wilkes (London, Westminster Hall). In 1772 he left the Society of Arts following a quarrel over its choice of directors; he moved to Bath, where he joined his brother, Simon Pine (d Aug 1772), a painter of miniatures. Their sister was married to the landscape painter Alexander Cozens. While at Bath Pine painted his most ambitious family group,
Samuel Kiss
1780-1819 Hungarian Samuel Kiss Gallery
j. h. scheffel
Wismar 1690 - Västerås 1786 J.H. Scheffel kom från en borgasläkt i Wismar, en nordtysk stad som på 1600-talets införlivats med Sverige. Om Scheffels läroår vet man ingenting utöver uppgiften i en gammal biografi att han studerade till målare i Berlin, Paris och Brabant. Scheffel dök upp i Stockholm år 1723. Uppenbarligen samarbetade han först med David von Krafft. Efter dennes död 1724 grundade Scheffel, då redan fullärd porträttör, sin egen atelj??. Ett av de första uppdragen, porträttet av borgmästare Bergstedts unga dotter, ledde till ett lyckligt och av en riklig hemgift åtföljt äktenskap med fröken Bergstedt. Scheffel samlade redan tidigt kring sig en trogen kundkrets bland adeln och det förmögna borgarskapet. Han behöll sin framgångsrika position från 1720-talet till 1760-talet. Någon ledande hovmålare eller mest gynnad societetsmålare i Stockholm var Scheffel aldrig. Hans stadiga popularitet som pålitlig och kompetent porträttmålare rubbades emellertid inte av modets växlingar, ty han hade förmågan att smidigt följa de nya strömningarna utan att pruta på sin karga och förnuftiga konstnärliga egenart. Scheffels porträtt visar sällan prov på pretentiösa barockgester eller affekterad romantisk tillgjordhet. Hans personåtergivning var utfunderad och konstaterande. I hans digra produktion ingår stela rutinarbeten, men i bästa fall är hans målningar karaktärsstudier som bygger på en stark vision. Hans målningsteknik var kompetent men anspråkslös: i helheten fäster man uppmärksamhet vid mänskobilden, inte vid utförandet. När Scheffel i 75-årsåldern som pensionerad drog sig tillbaka för att tillbringa tiden med sin familj var han en rask och förmögen gammal herre. Han uppnådde den för tiden ovanligt höga åldern av 91 år, enligt dottersonen till följd av sitt glada och jämna humör, sina ordentliga levnadsvanor och en till åldern anpassad flit och motion .